Om att ta från de fattigaste och ge åt alla andra

Efter att regeringen Reinfeldt tillträtt för fyra år sedan genomförde de snabbt regeländringar för att kunna göra storslagna nedskärningar i a-kasse- och sjukförsäkringsutbetalningarna. Pengarna gick till skattesänkningar så att det till årets val ackumulerats en kännbar muta för den majoriet av befolkningen som har arbete.

Här vill jag skjuta in att jag sällan skriver så här utpräglat politiska texter. Vänner har hört mig klaga och våndas över det i veckor: Hur uttrycker man något som redan är så klart för en själv? Hur uppmärksammar man något som redan är så uppenbart, brutalt cyniskt?

Låt mig använda staplar. Jag är inte ute efter att presentera exakta siffror, utan att illustrera en princip.

Personen längst till vänster är sjuk eller arbetslös och har pengar därefter. De övriga har avlönat arbete.

Den horisontella streckade linjen är en godtyckligt placerad gräns för hur mycket pengar som krävs för att ha råd med det allra nödvändigaste. Tak över huvudet och billiga kläder. Råvaror till mat så att man inte svälter och kanske mediciner så att man inte dör eller blir handlingsförlamad av sin sjukdom. Ett minimum av rekreation. Alla pengar som inte går åt till detta kan användas till att leva mer bekvämt, till att bygga upp sin tillvaro mer långsiktigt och till att delta i det sociala livet.

Linjen lutar uppåt mot de högre inkomsterna. Jag antar att de absolut nödvändiga utifterna ökar något i samband med en högre inkomst, kanske på grund av en dyrare dresscode, högre bostadspriser i närheten av arbetsplatsen, brist på tid att laga mat och rent av ett större rekreationsbehov. I vilket fall som helst innebär mer pengar att man har mycket mer pengar över.

Bilden nedan visar hur personen längst till vänster förlorat sin a-kassa eller sina sjukpengar och tvingats gå över till försörjningsstöd (tidigare kallas socialbidrag). Den lila stapeln visar minskningen i pengar, och de ljusbruna visar var de hamnar istället. Relativt sett, alltså. Rent tekniskt handlar det om skattepengar som både före och efter den nya fördelningspolitiken kommer från den högra sidan av diagrammet, gått till de allmänna medlen och fördelats dit de behövs.

Regeringen Reinfeldt har låtit spara in nära 32 miljarder på det här sättet (jämförelse mellan årets siffra och hur det såg ut före valet 2006, antar jag), samtidigt som inkomstskatterna sänkts med 70 miljarder.

Jag ska tillägga att den som lever på försörjningsstöd får sin ekonomi fullständigt genomlyst av en myndighet. Man måste leva upp alla sina besparingar först, och sälja eventuell bostadsrätt eller bil innan man kan få det här stödet.

Ser ni vad jag tänker på? De extra pengarna som majoriteten får kan inte rimligtvis öka livskvalitén särskilt mycket, men för den som blir utförsäkrad innebär det ett ohyggligt fall till ett nödtorftigt existerande. Om vi bara räknar på hur stora mariginaler alla har, blir summan av den proportionella ökningen bara en bråkdel av vad den utförsäkrade förlorar. Det är inte bara taskigt att en offras för att alla andra ska gynnas - det är ren förstörelse av det sammanlagda lyckokapitalet.

Hur kan det här vara okej ur ett mänskligt perspektiv? Man skulle kunna tänka sig att med skattesänkningar och hårda nedskärningar i allmännyttan och välfärden skulle ekonomin växa snabbare och allt skulle bli bättre på lång sikt. Jag tror fan inte det - inte oavsett omständigheter och inte i det här fallet, och jag kommer antagligen att diskutera detta i en kommande blogg. Låt oss bara anta för den här frågan att nationalekonomin är opåverkad av fördelningspolitiken.

Hur?