Snyltarna på avbytarbänken

Ofta när det sociala skyddsnätet diskuteras kan man höra eller läsa kommentarer som går ut på att arbetslösa och sjukskrivna är latamaskar som gottar sig åt att leva på andras arbete. Obehagligt, tycker jag, men också märkligt.

Tänk på fotboll, innebandy, ishockey, eller vilken lagsport som helst. Tänker du på avbytarna som parasiter som snyltar på ett vinnande lags framgångar? Föraktar vi spelarna som blir skadade eller utmattade och sätter sig på bänken? Nej.

Parasit?                                                     (Foto av bloggo chicago)

Så vad fan är det frågan om? Tror man inte att samhället är en lagsport? Är man så missnöjd med sitt liv som heltidsarbetande att tanken på risken för att någon har det hyggligt i sin arbetslöshet blir en olidlig plåga? Vore det inte bättre att gå ner i tid eller ta lite tjänstledigt istället för att avskaffa avbytarbänken? Jag är övertygad om att den avbytare som får utrymme att komma in och spela en stund skulle uppskatta detta.

En främling jag talade med berättade att han på någon turistort träffat en utbränd kvinna som nu ägnade större delen av året åt att slappa på diverse badstränder. Han hade frågat något om att göra rätt för sig, men hon svarade väldigt ansvarslöst att vaddå, hon hade ju gjort sitt. Visst, hon var trevlig, sade han åt mig, men man blev ju lite kort i tonen efter ett tag.

Jag får ge den här främlingen ett visst mått av förståelse. Han kanske kände sig väldigt sliten själv, och hade behövt mer tid på den där badstranden. Det är inte konstigt om han var en smula bitter. Den som däremot har möjlighet att ta ett steg tillbaka och betrakta det här kan reflektera över av vad utbrändhet faktiskt är.

Jag är tämligen säker på att det inte var vad moderata socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson hade när hon blev bra efter att ha sovit i tre dagar. Utbränd blir man efter att i månader varit trött och otillräcklig och utan kontroll men ändå jobbat vidare för att man sett sina elever eller patienter eller medarbetare och vetat hur de skulle bli drabbade om man minskat sina insatser. Om ansvar gjort en sjuk, hur mycket ansvar ska man känna när man ska bli frisk?

Jag använde klyschan "det sociala skyddsnätet" i början av det här inlägget. Det gör jag gärna igen. Skyddsnät, skyddsnät, skyddsnät. Trapetskonstnärer på cirkus vågar utföra svårare luftakrobatiska trick och pressa ut mer av sin kapacitet när de vet att de inte dödsstörtar om deras partner, eller för all del de själva, gör ett fel.

Man kan tänka sig att var och en skulle kunna vara ansvarig för sin egen ekonomiska trygghet. Ta de extra pengar man får över efter att skatterna sänkts och spara dem inför dagen då ens arbete blir utlokaliserat, bortrationaliserat eller bara färdigt. Hur mycket resurser skulle då inte behöva vara uppbunkrade för att sannolikt aldrig användas? Och om man inte haft råd att bygga upp en ordentlig buffert, hur mycket försiktigare skulle man inte behöva vara med att tacka ja till det nya, mer utmanande men mindre säkra jobbet? Hur många skulle våga satsa på djärva framtidsutbildningar eller specialisera sig enligt sin talang om samhället inte har något tålamod i att passa ihop kvalifikationer med arbetsplatser? Hur många skulle vilja jobba i yrken med hög utbrändhetsrisk?

Jag är övertygad om att trapetskonsten skulle bli lidande av försämrade skyddsnät.