fredag 17 september 2010

Varifrån kommer sedelbunten, Fredrik?

Har alliansen varit bra för Sveriges ekonomi? Ja, de tycker om att säga det själva, och det faktum att vi som tillhör den arbetande, skattebetalande majoriteten har fått mer i plånboken de senaste åren ser ut som ett tydligt tecken på detta. Jag är dock inte övertygad.

Innan jag fortsätter vill jag säga att det är med ett viss mått av ödmjukhet jag ger mig in på den här frågan. Nationalekonomi verkar bestå av svåröverskådliga nätverk av orsak-verksansamband som oftare handlar om psykologi och värderingar än om matematik. Hur påverkar en renoverad husfasad våra möjligheter att anställa mer dagispersonal? Startar folk eget mest av desperation, profitmöjligheter eller för att självförverkliga sig?

Jag är inte ekonom. Mitt omdöme bygger på ett lappverk av iakttagelser, hemmasnickrad teori och så mycket sunt förnuft jag kunnat uppbåda. Håll till godo!

Någon har sagt att Sverige har klarat sig bättre ur krisen än andra länder. Hur vet man det? Jag tänker mig att ett sätt att jämföra är titta på växlingskurser. Jag gick in på Valutagraf.se och slog in EUR till SEK, kursförändring de senaste fyra åren.



9,22 kronor för en euro den 17 september 2006. 9,44 kronor idag. Vi har fått en lite svagare krona. Framförallt tycker jag dock att det är intressant att vi gjort en sån fantastisk djupdykning till 11,67 kronor per euro den 16/3 2009, och sedan hämtat oss till nära 2006 års kurs. Jag antar att det beror på att alliansen genomförde sina största besparingar, med hårdare regler för a-kassa och sjukpengar och nedskärningar i den offentliga sektorn, tidigt under mandatperioden, och att vi de senaste 18 månaderna sett effekten av stora skattesänkningar.

Det verkar som en del av känslan att det går bra för Sverige nu beror på att det vände från att ha gått skitdåligt. Det ser ut som en tanke att budgeten timats så att uppgången kommit lagom till valet, men låt oss inte förfalla till en så konspirationsteoretisk analys.

En annan sida av det här pekar Thomas Östros på. Han säger att statsbudgeten hade ett överskott på 70 miljarder 2006, och att den nu har ett underskott på 30 miljarder, som en följd av underfinansierade skattesänkningar. Östros är socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson. Det är klart han väljer en antiborgerlig vinkel. Överskott är väl till för att användas?

Ja, han skriver det inte, men jag tror att Östros och sossarna ångrar sig gruvligt för att de var för pessimistiska i sin budget. Nu ser det ut som om borgarna kunnat ge mig mer pengar på grund av en konstruktiv ekonomisk politik, när det i själva verket varit skattepengar som jag jobbat ihop under den förra regeringens mandatperiod, som jag nu fått tillbaka.

Vidare är vi väldigt många, valstrategiskt nog en majoritet, som fått bättre privatekonomi på grund av ren fördelningspolitik. Jag har skrivit om det förr. Jag har fått lägre skatt medan andra blivit ohyggligt drabbade av försäkringskassans snålare regler.

Det känns nästan lågt av mig att visa den här filmen. Är det det? Är det fel att jag visar hur statsministern hanterar att ställas till svars för hur en sjuk människa drabbats? Borde han inte få tala för sig på min blogg, där även jag anklagar honom? Jag tror ändå det. Se och lid:



En del av pengarna kommer också från insparade lönekostnader när offentliga verksamheter bantats. Om det var en bra eller dålig idé beror väl på om det fanns för mycket dagis-, sjukhus- och skolpersonal tidigare, och om det gett (eller kommer att ge) utrymme för bättre, privata alternativ. Hur är det med det? Ja, jag vet uppriktigt sagt inte. Döm själva. Kommentarer är välkomna.

Ytterligare pengar kommer från utförsäljning av statliga bolag. Om det är en bra eller dålig idé beror förstås på det enskilda fallet. Hur som helst får man loss pengar som kan användas till skattesänkningar, men det är en tillfällig inkomst. Ja, vi har fått mer pengar nu, men staten äger inte längre Vin & Sprit som hade kunnat fortsätta generera vinster som kunnat användas till framtida skattesänkningar. Som sagt var kunde det varit en bra affär om man fått betalt efter förtjänst, men jag tror att regeringen skyndat sig att sälja ut som en principsak, även om det lett till underpris.

Stellan Skarsgård klev ur den politiska garderoben och höll ett tal om detta. Du får inte så mycket mer information här, men det är en fin monolog.



Slutligen har de flesta av oss fått en ökad känsla av rikedom efter att hela världsekonomin vänt uppåt igen efter den stora krisen 2008, så att Sverige precis som alla andra länder fått en bättre ekonomi. Ingen cred till alliansen för det.

Sammanfattningsvis stiger Fredrik Reinfeldt fram och ger mig en sedelbunt och ber mig rösta på honom. Vad består bunten av?
  • Pengar jag jobbat ihop före hans tid.
  • Pengar som min kompis cancersjuka mamma skulle haft (metaforiskt, men jag tänker också på en verklig kompis verkliga mamma som måste jobba eller bli utförsäkrad trots sin sjukdom).
  • Pengar som kommer från att han sålt mina saker.
  • Pengar som kommer av han gjort mitt samhälle lite svagare och otryggare.
  • Pengar som folk fått i hela världen, oberoende av Reinfeldts förehavanden.

Ja, det är hårddraget och säkert förenklat. Skriv något mer insiktfullt själv, dammit!

Men har inte någonting skapats under den här regeringen? Har inte fler personer fått jobb, och går inte svenska företag bättre some följd av deras politik?

Njä. Arbetslöshetssiffrorna är lätta att kontrollera. Det har antagligen tillkommit arbeten framförallt i näringslivet och försvunnit framförallt i den offentliga sektorn. I netto har vi gått från 6,4% arbetslösa i augusti 2006 till 7,4% i augusti 2010, enligt SCB:s siffror. Sa ni arbetslinje?

Går företagen bättre som en följd av alliansens politik? Ingen aning. Säkert. Synd vore det annars.

måndag 6 september 2010

Snyltarna på avbytarbänken

Ofta när det sociala skyddsnätet diskuteras kan man höra eller läsa kommentarer som går ut på att arbetslösa och sjukskrivna är latamaskar som gottar sig åt att leva på andras arbete. Obehagligt, tycker jag, men också märkligt.

Tänk på fotboll, innebandy, ishockey, eller vilken lagsport som helst. Tänker du på avbytarna som parasiter som snyltar på ett vinnande lags framgångar? Föraktar vi spelarna som blir skadade eller utmattade och sätter sig på bänken? Nej.
Parasit?                                                     (Foto av bloggo chicago)

Så vad fan är det frågan om? Tror man inte att samhället är en lagsport? Är man så missnöjd med sitt liv som heltidsarbetande att tanken på risken för att någon har det hyggligt i sin arbetslöshet blir en olidlig plåga? Vore det inte bättre att gå ner i tid eller ta lite tjänstledigt istället för att avskaffa avbytarbänken? Jag är övertygad om att den avbytare som får utrymme att komma in och spela en stund skulle uppskatta detta.

En främling jag talade med berättade att han på någon turistort träffat en utbränd kvinna som nu ägnade större delen av året åt att slappa på diverse badstränder. Han hade frågat något om att göra rätt för sig, men hon svarade väldigt ansvarslöst att vaddå, hon hade ju gjort sitt. Visst, hon var trevlig, sade han åt mig, men man blev ju lite kort i tonen efter ett tag.

Jag får ge den här främlingen ett visst mått av förståelse. Han kanske kände sig väldigt sliten själv, och hade behövt mer tid på den där badstranden. Det är inte konstigt om han var en smula bitter. Den som däremot har möjlighet att ta ett steg tillbaka och betrakta det här kan reflektera över av vad utbrändhet faktiskt är.

Jag är tämligen säker på att det inte var vad moderata socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson hade när hon blev bra efter att ha sovit i tre dagar. Utbränd blir man efter att i månader varit trött och otillräcklig och utan kontroll men ändå jobbat vidare för att man sett sina elever eller patienter eller medarbetare och vetat hur de skulle bli drabbade om man minskat sina insatser. Om ansvar gjort en sjuk, hur mycket ansvar ska man känna när man ska bli frisk?

Jag använde klyschan "det sociala skyddsnätet" i början av det här inlägget. Det gör jag gärna igen. Skyddsnät, skyddsnät, skyddsnät. Trapetskonstnärer på cirkus vågar utföra svårare luftakrobatiska trick och pressa ut mer av sin kapacitet när de vet att de inte dödsstörtar om deras partner, eller för all del de själva, gör ett fel.

Man kan tänka sig att var och en skulle kunna vara ansvarig för sin egen ekonomiska trygghet. Ta de extra pengar man får över efter att skatterna sänkts och spara dem inför dagen då ens arbete blir utlokaliserat, bortrationaliserat eller bara färdigt. Hur mycket resurser skulle då inte behöva vara uppbunkrade för att sannolikt aldrig användas? Och om man inte haft råd att bygga upp en ordentlig buffert, hur mycket försiktigare skulle man inte behöva vara med att tacka ja till det nya, mer utmanande men mindre säkra jobbet? Hur många skulle våga satsa på djärva framtidsutbildningar eller specialisera sig enligt sin talang om samhället inte har något tålamod i att passa ihop kvalifikationer med arbetsplatser? Hur många skulle vilja jobba i yrken med hög utbrändhetsrisk?

Jag är övertygad om att trapetskonsten skulle bli lidande av försämrade skyddsnät.

söndag 5 september 2010

Om att ta från de fattigaste och ge åt alla andra

Efter att regeringen Reinfeldt tillträtt för fyra år sedan genomförde de snabbt regeländringar för att kunna göra storslagna nedskärningar i a-kasse- och sjukförsäkringsutbetalningarna. Pengarna gick till skattesänkningar så att det till årets val ackumulerats en kännbar muta för den majoriet av befolkningen som har arbete.

Här vill jag skjuta in att jag sällan skriver så här utpräglat politiska texter. Vänner har hört mig klaga och våndas över det i veckor: Hur uttrycker man något som redan är så klart för en själv? Hur uppmärksammar man något som redan är så uppenbart, brutalt cyniskt?

Låt mig använda staplar. Jag är inte ute efter att presentera exakta siffror, utan att illustrera en princip.

Personen längst till vänster är sjuk eller arbetslös och har pengar därefter. De övriga har avlönat arbete.



Den horisontella streckade linjen är en godtyckligt placerad gräns för hur mycket pengar som krävs för att ha råd med det allra nödvändigaste. Tak över huvudet och billiga kläder. Råvaror till mat så att man inte svälter och kanske mediciner så att man inte dör eller blir handlingsförlamad av sin sjukdom. Ett minimum av rekreation. Alla pengar som inte går åt till detta kan användas till att leva mer bekvämt, till att bygga upp sin tillvaro mer långsiktigt och till att delta i det sociala livet.

Linjen lutar uppåt mot de högre inkomsterna. Jag antar att de absolut nödvändiga utifterna ökar något i samband med en högre inkomst, kanske på grund av en dyrare dresscode, högre bostadspriser i närheten av arbetsplatsen, brist på tid att laga mat och rent av ett större rekreationsbehov. I vilket fall som helst innebär mer pengar att man har mycket mer pengar över.

Bilden nedan visar hur personen längst till vänster förlorat sin a-kassa eller sina sjukpengar och tvingats gå över till försörjningsstöd (tidigare kallas socialbidrag). Den lila stapeln visar minskningen i pengar, och de ljusbruna visar var de hamnar istället. Relativt sett, alltså. Rent tekniskt handlar det om skattepengar som både före och efter den nya fördelningspolitiken kommer från den högra sidan av diagrammet, gått till de allmänna medlen och fördelats dit de behövs.

Regeringen Reinfeldt har låtit spara in nära 32 miljarder på det här sättet (jämförelse mellan årets siffra och hur det såg ut före valet 2006, antar jag), samtidigt som inkomstskatterna sänkts med 70 miljarder.



Jag ska tillägga att den som lever på försörjningsstöd får sin ekonomi fullständigt genomlyst av en myndighet. Man måste leva upp alla sina besparingar först, och sälja eventuell bostadsrätt eller bil innan man kan få det här stödet.

Ser ni vad jag tänker på? De extra pengarna som majoriteten får kan inte rimligtvis öka livskvalitén särskilt mycket, men för den som blir utförsäkrad innebär det ett ohyggligt fall till ett nödtorftigt existerande. Om vi bara räknar på hur stora mariginaler alla har, blir summan av den proportionella ökningen bara en bråkdel av vad den utförsäkrade förlorar. Det är inte bara taskigt att en offras för att alla andra ska gynnas - det är ren förstörelse av det sammanlagda lyckokapitalet.

Hur kan det här vara okej ur ett mänskligt perspektiv? Man skulle kunna tänka sig att med skattesänkningar och hårda nedskärningar i allmännyttan och välfärden skulle ekonomin växa snabbare och allt skulle bli bättre på lång sikt. Jag tror fan inte det - inte oavsett omständigheter och inte i det här fallet, och jag kommer antagligen att diskutera detta i en kommande blogg. Låt oss bara anta för den här frågan att nationalekonomin är opåverkad av fördelningspolitiken.

Hur?